Idag har jag suttit vid havet hela dagen och målat. Alla möjliga glada färger och olika former. Vet knappt vad det skulle föreställa men det spelar inte så stor roll. Solen värmde mitt ansikte, vinden blåste i mitt hår och jag kände den friska havsluften i näsan. Det är någonting med den där havsluften som för fram all kreativitet som i vanliga fall är rätt inlåst för mig.

När jag nästan var färdig med min målning så kom en gammal herre gående. Han gick filosoferande förbi mig med händerna bakom ryggen. Plötsligt vände han och gick tillbaka mot mig, kom närmare och tittade på det jag målat med nyfiken blick. Länge stod han och bara inspekterade. Jag såg på honom med andan smått i halsen och undrade vad han tänkte. Tillslut tittade han upp på mig, log ett stort leende, och sa "that's just absolutely beautiful my love". Jag log varmt tillbaka, tackade honom så mycket och såg honom sedan traska vidare. Jag blickade ut mot stranden och såg en väldigt glad hund springa i vattnet. Det stänkte runt omkring och tungan hängde utanför munnen. Vid strandkanten stod en liten flicka som skrattade högt och klappade händerna av förtjusning åt det hon såg. Jag kände en sådan värme inom mig. Jag andades in djupt, slöt mina ögon och kände min kropp fyllas av lugn. Ibland är de små sakerna i livet de absolut största.

David Bowie. Alan Rickman. Bara två av alla hjältar som senaste dagarna förlorat kampen mot cancer. Det faktum att en av tre får cancer skrämmer mig. En av tre. Det är ren statistik, vetenskap, sanning. Inget blir såklart bättre av att man går runt och är rädd för att få cancer. Men hur kan man inte vara det, egentligen? När alla dessa fantastiska människor lämnar oss alldeles för tidigt.

 

En morgon för ungefär ett år sedan vaknade jag och hade en stor knöl på halsen, precis under käken. Självklart blev jag fundersam men tänkte att den försvinner nog, det kanske bara är en muskelknut eller något liknande. Men den växte och växte, tillslut blev den i samma storlek som en golfboll. Den ömmade och det var riktigt svullet. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och mannen på andra sidan telefonen lät oroad över knölens storlek. Sa att det nog är bäst om jag kollar upp detta omedelbart. Sagt och gjort. Jag fick komma in på en akuttid och blev undersökt på hälsovårdcentralen av en kvinnlig läkare med stort, vackert, yvigt hår. Hon log snällt och frågade mig massvis med frågor. Klämde och kände på min hals. Plötsligt försvann hennes leende och ögonbrynen drogs bekymrat ihop. Jag har varit på undersökningar i olika former flera gånger, men aldrig har den läkare jag mött sett uppriktigt orolig ut. Hon var tyst en lång stund, tog ett djupt andetag och sa sedan "jag skulle behöva göra ett test för att se hur dina celler mår".

 

En av tre. En av tre får cancer. 33%. Jag försökte verka oberörd, tänkte att "det är ju större chans att jag inte har cancer om man tänker rent matematiskt". Men om det är någon gång man inte är kaxig så är det när man får höra att någon är orolig över hur ens celler mår. Att sedan behöva vänta på ett provsvar av den sorten är det vidrigaste jag varit med om. När jag efter några långa dagar senare fick höra de underbara orden "du är frisk" så tappade jag nästan andan. Knölen hade tydligen uppkommit på grund av ett resevaccin jag tagit några veckor tidigare. Jag kände mig så lättad att jag nästan hade kunnat flyga. Först. Sen började jag gråta. Men jag grät inte för mig. Jag grät för den människa som samma dag fick ett motsatt besked. Som fick ett samtal som raserade hela hens värld. Jag grät för nära anhöriga som samma dag förlorade någon de älskar i denna vidriga sjukdom.

 

Jag kommer förevigt vara tacksam att jag hade tur, att jag åtminstone just nu inte är en av tre. Att jag får vara frisk och leva. Att jag fått göra min resa till Nya Zeeland och inte behöver ligga i en sjukhussäng. Ibland påminns jag om det. Då går jag till havet, andas in den friska luften och bara känner mig tacksam över att just jag fått äran att finnas idag. 

 

En frisk människa har tusen önskningar. En sjuk människa har endast en. Att bli frisk.

 

Det gäller att inte ge upp. Är så glad och stolt över mig själv som kämpar på som en riktig krigare just nu. Jag och tjejerna är även endast en dag ifrån att boka afrikaresan, vilket känns heeelt underbart!! Kan knappt vänta tills vi åker!

Pöss

Ha en fin söndag, och stressa inte ihjäl er där ute. Kram /J

Det jag har att se fram emot är att denna underbara upplevelse på Ullevi såklart har filmats och gjorts till biofilm. Och vet ni vad? Jag har 2 biljetter, i princip så bra platser man kan få. Längst bak i salongen och nästan i mitten. Så den 15 december sitter jag och Martin med en varsin XL popcorn och är lyriska på SF bio. Ge mig den dagen NU tack! 

 

 

 

 

Hahaha gud va less ni borde bli på mig. Jag har dock en väldigt bra förklaring. Jag har haft praktik hela den här veckan som gjort att jag behövt gå upp kl 5 på morgonen och gått och lagt mig 21.30 på kvällarna. Har inte haft så jättemycket tid till övers. Men det har varit sååå värt, trivs så himla bra och jag blev anställd igår!!! Jag jobbar mitt första pass idag och det känns så sjukt bra. Är så lycklig nu. Allt ordnar sig till slut =)

 

 

Idag lyxade jag till det lite med en supergod proteinpannkaka till lunch! Det var så otroligt gott så jag tänkte vara snäll nog att dela med mig av receptet =) Jag vet inte riktigt om bilden är den bästa men jag gjorde så gott jag kunde. Here we go!

 

Godmorgon på er!

Igår jobbade jag för första gången för Caliptus, vilket var väldigt roligt! Jag stod på ICA Kvantum och stekte pannkakor. Jobbet som butikdemonstratör är roligt på det sättet att man får väldigt positiv respons från kunderna, det blir inte riktigt på samma sätt som att vara försäljare och försöka "pracka på" folk saker. Som demojobbare bjuder man folk på maten man säljer, eller visar kläderna. Och då blir det mer naturligt att kunderna vill köpa om de tycker om det. Så det känns väldigt bra, som att jag hittat rätt och passar för jobbet. Snart börjar även min praktik så förhoppningsvis är arbetslösheten snart ett minne blott! 

 

Vardagen har varit lite kämpig nu så det känns bra att jag kommer vara sysselsatt framöver.

 

Nu vill jag ha sommar, solsken och fin natur att fota! Har haft så otroligt dåligt med inspiration nu under vintern. Jag menar, vem orkar ge sig ut i -10 och fota när man kan ligga under täcket med en kopp te? You all know what I mean... Jag tror hela Norden bara törstar efter lite ljus nu, lite värme. Jag ser dessa bilder och blir helt förundrad... det är ju för tusan färg runt omkring mig här! Haha!

 

Roligt förresten att se att så många letade sig in på min blogg under gårdagen, det gör mig mycket mer motiverad att blogga. För det finns ju inte så jättemycket mening i att lägga massa tid på en blogg som ingen läser, right? Det är ju såklart roligt för mig att ha i framtiden, det blir som en liten dagbok. Men ändå väldigt roligt att se att folk faktiskt läser också.