David Bowie. Alan Rickman. Bara två av alla hjältar som senaste dagarna förlorat kampen mot cancer. Det faktum att en av tre får cancer skrämmer mig. En av tre. Det är ren statistik, vetenskap, sanning. Inget blir såklart bättre av att man går runt och är rädd för att få cancer. Men hur kan man inte vara det, egentligen? När alla dessa fantastiska människor lämnar oss alldeles för tidigt.

 

En morgon för ungefär ett år sedan vaknade jag och hade en stor knöl på halsen, precis under käken. Självklart blev jag fundersam men tänkte att den försvinner nog, det kanske bara är en muskelknut eller något liknande. Men den växte och växte, tillslut blev den i samma storlek som en golfboll. Den ömmade och det var riktigt svullet. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och mannen på andra sidan telefonen lät oroad över knölens storlek. Sa att det nog är bäst om jag kollar upp detta omedelbart. Sagt och gjort. Jag fick komma in på en akuttid och blev undersökt på hälsovårdcentralen av en kvinnlig läkare med stort, vackert, yvigt hår. Hon log snällt och frågade mig massvis med frågor. Klämde och kände på min hals. Plötsligt försvann hennes leende och ögonbrynen drogs bekymrat ihop. Jag har varit på undersökningar i olika former flera gånger, men aldrig har den läkare jag mött sett uppriktigt orolig ut. Hon var tyst en lång stund, tog ett djupt andetag och sa sedan "jag skulle behöva göra ett test för att se hur dina celler mår".

 

En av tre. En av tre får cancer. 33%. Jag försökte verka oberörd, tänkte att "det är ju större chans att jag inte har cancer om man tänker rent matematiskt". Men om det är någon gång man inte är kaxig så är det när man får höra att någon är orolig över hur ens celler mår. Att sedan behöva vänta på ett provsvar av den sorten är det vidrigaste jag varit med om. När jag efter några långa dagar senare fick höra de underbara orden "du är frisk" så tappade jag nästan andan. Knölen hade tydligen uppkommit på grund av ett resevaccin jag tagit några veckor tidigare. Jag kände mig så lättad att jag nästan hade kunnat flyga. Först. Sen började jag gråta. Men jag grät inte för mig. Jag grät för den människa som samma dag fick ett motsatt besked. Som fick ett samtal som raserade hela hens värld. Jag grät för nära anhöriga som samma dag förlorade någon de älskar i denna vidriga sjukdom.

 

Jag kommer förevigt vara tacksam att jag hade tur, att jag åtminstone just nu inte är en av tre. Att jag får vara frisk och leva. Att jag fått göra min resa till Nya Zeeland och inte behöver ligga i en sjukhussäng. Ibland påminns jag om det. Då går jag till havet, andas in den friska luften och bara känner mig tacksam över att just jag fått äran att finnas idag. 

 

En frisk människa har tusen önskningar. En sjuk människa har endast en. Att bli frisk.