Idag har jag suttit vid havet hela dagen och målat. Alla möjliga glada färger och olika former. Vet knappt vad det skulle föreställa men det spelar inte så stor roll. Solen värmde mitt ansikte, vinden blåste i mitt hår och jag kände den friska havsluften i näsan. Det är någonting med den där havsluften som för fram all kreativitet som i vanliga fall är rätt inlåst för mig.

När jag nästan var färdig med min målning så kom en gammal herre gående. Han gick filosoferande förbi mig med händerna bakom ryggen. Plötsligt vände han och gick tillbaka mot mig, kom närmare och tittade på det jag målat med nyfiken blick. Länge stod han och bara inspekterade. Jag såg på honom med andan smått i halsen och undrade vad han tänkte. Tillslut tittade han upp på mig, log ett stort leende, och sa "that's just absolutely beautiful my love". Jag log varmt tillbaka, tackade honom så mycket och såg honom sedan traska vidare. Jag blickade ut mot stranden och såg en väldigt glad hund springa i vattnet. Det stänkte runt omkring och tungan hängde utanför munnen. Vid strandkanten stod en liten flicka som skrattade högt och klappade händerna av förtjusning åt det hon såg. Jag kände en sådan värme inom mig. Jag andades in djupt, slöt mina ögon och kände min kropp fyllas av lugn. Ibland är de små sakerna i livet de absolut största.