Idag lyxade jag till det lite med en supergod proteinpannkaka till lunch! Det var så otroligt gott så jag tänkte vara snäll nog att dela med mig av receptet =) Jag vet inte riktigt om bilden är den bästa men jag gjorde så gott jag kunde. Here we go!

 

Godmorgon på er!

Igår jobbade jag för första gången för Caliptus, vilket var väldigt roligt! Jag stod på ICA Kvantum och stekte pannkakor. Jobbet som butikdemonstratör är roligt på det sättet att man får väldigt positiv respons från kunderna, det blir inte riktigt på samma sätt som att vara försäljare och försöka "pracka på" folk saker. Som demojobbare bjuder man folk på maten man säljer, eller visar kläderna. Och då blir det mer naturligt att kunderna vill köpa om de tycker om det. Så det känns väldigt bra, som att jag hittat rätt och passar för jobbet. Snart börjar även min praktik så förhoppningsvis är arbetslösheten snart ett minne blott! 

 

Vardagen har varit lite kämpig nu så det känns bra att jag kommer vara sysselsatt framöver.

 

Nu vill jag ha sommar, solsken och fin natur att fota! Har haft så otroligt dåligt med inspiration nu under vintern. Jag menar, vem orkar ge sig ut i -10 och fota när man kan ligga under täcket med en kopp te? You all know what I mean... Jag tror hela Norden bara törstar efter lite ljus nu, lite värme. Jag ser dessa bilder och blir helt förundrad... det är ju för tusan färg runt omkring mig här! Haha!

 

Roligt förresten att se att så många letade sig in på min blogg under gårdagen, det gör mig mycket mer motiverad att blogga. För det finns ju inte så jättemycket mening i att lägga massa tid på en blogg som ingen läser, right? Det är ju såklart roligt för mig att ha i framtiden, det blir som en liten dagbok. Men ändå väldigt roligt att se att folk faktiskt läser också.

 

 

Ibland tänker jag att jag bara måste vara otursföljd. Så fort jag känner att jag har lite medvind och mår riktigt bra så är det som att livet ger mig en riktigt fet käftsmäll och jag faller handlöst till backen. Så har det varit i många år nu. Och där ligger jag, omskakad, förvirrad och sårad. Nästan ynklig känner jag mig. Men jag vet att jag måste resa mig upp, igen. Jag vill inte vara en sådan person som bara ger upp. Som fortsätter ligga på backen helt hjälplös. Jag samlar kraft, från människor i min omgivning som vill mig väl. Jag ber dock inte gärna om hjälp eftersom jag vill verka så tapper... Vill inte vara ett problem. Mycket av det som händer håller jag helt för mig själv. Men för varje gång jag faller, behövs det mer kraft för mig att ta mig upp. Så mycket känslor, tankar om hopplöshet... "varför just jag? förtjänar inte jag att vara lycklig?" ekar i huvudet. Men den dagen jag ger upp är den dagen då livet slutar. Det är dagen då livet inte längre har någon mening. Och det vägrar jag låta hända. Så jag reser mig sakta, benen skakar. Viljan finns men orken tryter. En god vän kommer springandes, drar min arm över sin axel och hjälper mig sakta upp. Omtumlad, nollställd, full med blåmärken och rivsår. Men jag står. Jag börjar inse att jag inte bara är en överlevare... jag är en krigare. Jag är stark.

 

Ryser över hela ryggraden. The National blir bara bättre och bättre! Har aldrig önskat så mycket att jag bor i Göteborg som nu, de är nämligen klara för Way Out West. Har inte riktigt råd att åka dit.... Men hade varit så underbart att få se dem live efter alla dessa år!