Hej på er i höstmörkret! Long time no see. Insåg precis att senast jag uppdaterade var i juni, vilket inte riktigt är okej. Men jag har haft sååå mycket annat att tänka på i sommar så har lagt bloggen helt åt sidan ett tag. Vilket varit bra för min egen skull. Men otroligt att så många hittar in här fortfarande! Det trodde jag aldrig. Men jag uppskattar verkligen er som troget läser. Det får mig att tro att mitt liv kanske inte är så ointressant ändå. Haha, jag skojar bara!

 

Ärligt talat så känns saker lite jobbigt just nu. Många tankar på framtid, jag oroar mig mycket för sånt. Att tid inte ska räcka till att göra allt man vill. Att man inte kommer ha råd att uppfylla sina drömmar. Att man kommer behöva lämna människor och människor kommer lämna en. Det är en svår ålder. Känns som det är nu man ska leva hela sitt spännande liv samtidigt som man står på jobbet och serverar korv, och funderar på livets stora frågor. Sjukt knepigt. Någon som känner igen sig? Tror jag säkert. Kanske inte att servera korv, men att vara så otålig att börja leva livet att det känns som man inte lever alls.

 

En god vän sa till mig "Jennifer, allvarligt talat. Du vet inte ens om du lever nästa vecka. Tänk då om du slösat nuet åt att oroa dig för en framtid du aldrig fick, istället för att njuta av nuet som du definitivt har"... och hon har så rätt. Om det ändå vore så lätt att man kunde tänka så logiskt jämt så vore livet en barnlek. Men så är det tyvärr inte. Därför behöver man påminnas. Så därför påminner jag er nu, precis som hon påminde mig. Du vet inte om du lever om en vecka. Du vet inte ens om du lever imorgon. Ta inga stora beslut förrän du verkligen måste. Njut bara. Åtminstone försök. Då är du halvvägs där.