Fullkomligt älskar tröjan i mitten!

 

Hej på er! Nu var det grymt längesen jag skrev sist.

 

På grund av mitt förrförra inlägg så kan ni nog alla lista ut vad jag haft för mig istället för att skriva här på bloggen. Plugg, plugg och lite mer plugg på det. Försöker dessutom hinna med att ta körkortet. Har varit på teorilektioner 2 dagar efter skolan den här veckan, sen ska jag på halkbanan imorgon.

Idag i skolan tror jag att stressen kom åt mig lite. Började må jättekonstigt plötsligt, blev yr, fick ont i magen och all mat började smaka jättekonstigt. Så jag åkte hem på eftermiddagen och somnade i typ en timme, sen vilade jag och sov omvartannat till typ kl 6 då jag var tvungen att sätta igång med en skoluppgift jag missade när jag åkte hem. Mår fortfarande konstigt men jag hoppas att det försvinner efter en varm dusch och sedan många timmars sömn. Vore ju katastrof om jag missade halkbanan imorgon, delvis för att jag då blir ruinerad på pengar och delvis för att jag bokat tillsammans med Annie vilket är ett gyllene tillfälle. Dessutom har jag och min älskade pojke 1,5 år imorgon, så att vara sjuk står inte på mitt schema iallafall.

 

 

Hittade denna fina bild på mig och Sofia från tvåan. Tänk om vi visste då vad som väntade oss i trean haha..

 

Smile, smile that Colgate White smile. 

 

 

När jag skulle börja gymnasiet, så var jag full att förväntningar. Då kände jag mig äntligen stor, någolunda iallafall. Jag törstade efter en ny skola, med nytt folk och nya möjligheter. Jag vet inte om det beror på skolan jag valde, eller linjen, eller bara mig själv, men min gymnasietid visade sig vara allt annat än det jag hoppats på. Redan första dagarna i ettan hade jag en dålig känsla i magen och tyckte något kändes fel, på ett sätt som jag aldrig känt i grundskolan. Jag trodde att det berodde på att jag var ovan, och att jag kanske fick ett dåligt första intryck, så jag skakade bort det. Men problemet är att den där känslan aldrig försvann. Jag skaffade bra vänner, några kom och gick men jag har några som jag hållit ihop med hela tiden. Klassen har alltid varit väldigt bra också. Men det är den där jobbiga känslan av att inte trivas, som hela tiden suttit och pickar mig på axeln. I tvåan kände jag av det så pass mycket att jag på allvar tänkte byta skola och gå om hela gymnasiet. Sedan jag började ettan har jag sakta men säkert blivit en version av mig själv som jag inte alls gillar. Jag är lättirriterad, känslig, ja nästan lite bitter. Fem av sju dagar av min vecka spenderar jag i en skola där jag egentligen inte trivs. Vad gör det med mig egentligen?

 

Nu i trean så har luften bara gått ur mig. Jag såg fram emot i början att gå i skolan igen, men ångrade mig nästan på en gång. Det är så illa att jag inte ens är intresserad av att lära mig någonting längre. Jag känner mig totalt nollställd varje gång vi får ett dokument med en ny uppgift, och jag är så fruktansvärt jävla ledsen över att jag känner så. Var tog inspirationen vägen? För jag känner verkligen ingen inspiration i min omgivning över huvudtaget. Jag går i en skola på en linje där jag känner mig fullständigt korkad som inte fattar någonting i medieämnena, vilket gör att jag känner mig så fruktansvärt felplacerad. Det är en så sjukt märkligt för mig att känna så, då jag alltid varit duktig i skolan och känt självförtroende och glädje över det. Jag har alltid varit villig att lära. Nu går jag inte längre i skolan för att jag vill lära mig saker, utan för att det ska stå på ett papper att jag gått gymnasiet. Fyfan vad trist det är.

 

Jag går på samma gator som jag gått i 18 hela år. Hela jag skriker så desperat efter ett miljöbyte att jag håller på att bli galen. Gymnasiet är för långt och tålamodet för kort. Jag vill byta stad, om inte land. Jag vill jobba, med något som gör mig glad. Jag vill se nya saker, få ny inspiration, känna mig nyfiken. Jag vill lära mig något som jag på riktigt tycker är intressant. Jag vill tjäna pengar. Jag vill inreda. Jag vill fotografera. Jag vill måla, med alla färger som finns i hela världen. Gå på spelningar, dansa. Jag vill känna glädje, känna passion. Andas ny luft i mina lungor, någon helt annanstans. Jag vill känna någon, men långt ifrån alla. Jag vill skratta igen, skratta tills tårarna rinner. Och älska. Älska att vara jag, älska mitt liv, hur invecklat och jobbigt det än kan vara. Som jag gjorde förut.

Min kära lillasyster tyckte att håret var i vägen när hon tittade på TV, så hon klippte av det hahahaha

Längtar så jag dör!

 

 

På fredag ska jag äntligen få träffa min lilla älsklingsbuse efter att ha varit utan honom i ca 3 veckor! Längtar ♥