Ibland tänker jag att jag bara måste vara otursföljd. Så fort jag känner att jag har lite medvind och mår riktigt bra så är det som att livet ger mig en riktigt fet käftsmäll och jag faller handlöst till backen. Så har det varit i många år nu. Och där ligger jag, omskakad, förvirrad och sårad. Nästan ynklig känner jag mig. Men jag vet att jag måste resa mig upp, igen. Jag vill inte vara en sådan person som bara ger upp. Som fortsätter ligga på backen helt hjälplös. Jag samlar kraft, från människor i min omgivning som vill mig väl. Jag ber dock inte gärna om hjälp eftersom jag vill verka så tapper... Vill inte vara ett problem. Mycket av det som händer håller jag helt för mig själv. Men för varje gång jag faller, behövs det mer kraft för mig att ta mig upp. Så mycket känslor, tankar om hopplöshet... "varför just jag? förtjänar inte jag att vara lycklig?" ekar i huvudet. Men den dagen jag ger upp är den dagen då livet slutar. Det är dagen då livet inte längre har någon mening. Och det vägrar jag låta hända. Så jag reser mig sakta, benen skakar. Viljan finns men orken tryter. En god vän kommer springandes, drar min arm över sin axel och hjälper mig sakta upp. Omtumlad, nollställd, full med blåmärken och rivsår. Men jag står. Jag börjar inse att jag inte bara är en överlevare... jag är en krigare. Jag är stark.