KategorierLuften känns tung att andas
Tidigare idag när jag varit ute på min joggingrunda, så stod jag ganska länge i duschen och tänkte. Bara lät det varma vattnet skölja över mig, och tänkte.
När jag först började jogga för några veckor sedan så var det främst på grund av jag ville försöka bli av med rastlösheten, som kommit till som reslutat av att jag är arbetslös. Sen fick jag reda på att jag har ansträngningsastma och små lungor, och då blev det att jag även sprang för att träna organen. Men nu, några veckor senare, känner jag hur mitt tänkande ändras. Helt plötsligt lägger jag in prestation och självkritik i det hela. Det känns liksom som det inte längre duger att bara springa för hälsans skull, utan nu börjar bilderna poppa upp i huvudet. Alla fitnessbilder på Instagram. Sjukt vältränade tjejer, med platt mage, tonade armar och en perfekt "squatrumpa". Jag tror att tanken med dessa bilder från första början är god, att de ska peppa tjejer till att bli mer hälsosamma och få en snyggare kropp som de kan vara nöjd med. Men blir man någonsin nöjd..? Eller är den nya hälsotrenden mest en gräns till ätstörning dold av snygga muskler?
Det gnager i huvudet på mig när jag springer. Jag försöker fokusera, och tänka "jag gör det här för min egen skull, för jag tycker om mig själv och vill vara frisk", men det är svårt. När jag avslutat mina 5 km, eller vad som än står på dagens schema, så känner jag mig ändå inte nöjd. Det känns som jag borde styrketräna också. Kanske börja på en sån där squatchallenge så jag får snyggare rumpa och ben... kanske göra armhävningar så armarna slutar dallra.... kanske göra situps och stå i plankan tills jag ramlar ihop, så inte magen ska se så gravid ut. Kanske borde dra in lite på kalorierna också.... Man fastnar som i ett spindelnät. Men ju mer man försöker ta sig därifrån, ju mer fastnar man.
Det slog mig när jag stod där i duschen, att den bild jag har av mig själv kanske egentligen inte ens är min egen. Människor till höger och vänster, sociala medier, hela samhället berättar för en hur man ska se ut och vara. Man förväntas passa in i en mall, och tyvärr rättar man sig ofta omedvetet efter den eftersom man vill bli accepterad av människorna i sin omgivning. Men varför har samhället blivit såhär? Varför strävar vi hela tiden efter att bli något bättre än oss själva, när vi borde duga precis som vi är?
Jag vet att jag har ett normalt BMI, en normal vikt. Jag tror inte att någon i min omgivning skulle beskriva mig som knubbig eller att jag har ful kropp. Jag vet det. Men ändå så kan jag inte vara nöjd med min joggingtur. Jag borde ju vara det, jag gör mer än vad många andra gör som ens ger mig ut och motionerar. Jag borde vara stolt över mig själv, ge mig själv en klapp på axeln och gå in och ta en lång, varm och härlig dusch. Men istället känner jag frustration. Frustration över att aldrig någonsin känna att jag duger. Alltid kan något förbättas. Man blir liksom blind för det man redan har åstadkommit. Jag blir faktiskt mer självkritisk och osäker när jag tränar än när jag inte gör det, och så ska det väl ändå inte behöva vara?
Jag tror inte att jag är den enda som får ångest av fitnessidealet. Det känns liksom inte som att den gör oss en tjänst längre, utan bara orksakar att folk får ännu sämre självkänsla. Folk säger "du duger som du är, du är vacker!" samtidigt som de lägger upp bilder på supertränade, snygga, sexiga fitnessbrudar.... med andra ord det man själv inte är. Ska man då tro på att man verkligen duger som man är, att man är vacker? Att det är okej att magen veckar sig när man sitter ned, eller att låren nuddar varandra när man går? Att man har kvar ärr från bristningarna man fick i puberteten när man helt plötsligt skänktes former över en natt?
Det är svårt, att passa in. Svårt att känna att man duger, svårt att älska sig själv. Dagens samhälle är inte helt roligt att leva i tycker jag. Tekniken har gått framåt med stormsteg bara senaste 10 åren, vilket underlättat vardagen på många sätt... och vi som lever i Sverige har det oftast bra ställt och allt vi kan önska oss. Men ändå är vi inte nöjda, inte lyckliga. För vi lever i ett samhälle där luften känns tung... det är svårt att andas. Vad krävs av mig, av dig, av oss, för att vi ska orka andas? För att rena luften? Vad krävs för att vi ska sluta hetsa, och börja älska oss själva och varandra för dem vi är?
Kommentarer
Postat av: Deb
Allt en hungrig och fattig person vill i livet är att ha ett varmt ställe att sova på och något i magen varje dag. Denne person vinner flera miljoner, vad händer då? Är hon lycklig då? Jag tror att vi automatiskt drivs fram av konflikter hur illa det än låter. Det får oss att inte nöja oss och alltid sträva efter något mer. Jag tror att man kan ställa om sitt tänkande. Alla personer har motgångar i livet, det vi bestämmer är hur just vi ska bemöta dem. Att prioritera sin lycka är asviktigt, men som du säger så är det ju svårt med alla faktorer som påverkar oss dagligen
Trackback
