Om någon gått in på min blogg för ett roligt inlägg just denna kväll så kan den bara skippa att läsa för nu vill jag bara skriva och typ skita i vilket!

 

På senare tid har jag börjat tänka väldigt mycket, så som man väl måste såhär inför studenten. Det är så otroligt mycket tankar på framtid. Vad ska jag göra? Vem vill jag vara? Är den jag är nu, verkligen jag? Vad kommer hända? Det är sjukt stora tankar som resulterar att jag gömmer mig i min musik likt Peyton Sawyer. Min älskade, älskade musik. Jag vore seriöst ingenting utan musiken, min värld skulle inte fungera. Jag trivs med att vara ensam, samtidigt som jag älskar att vara med mina vänner. Men jag antar att jag behöver mycket ensamtid nu. 

 

Jag har mycket att se fram emot. Balen, studenten, mitt sommarjobb på Furuvik och troligen Peace&Love (som jag förövrigt åker på endast för musiken, inte för att dricka som typ de flesta andra). Har jag nämnt att jag älskar musik? Haha! Min bästa vän. Även om jag har sjukt mycket att se fram emot så känner jag mig rädd. Mycket av det jag kände trygghet i och nästan tog för givet (med all rätt) under förra året har ryckts ifrån mig. Mycket har hänt och jag är lite omtumlad. Ändå trivs jag i att vara lite förvirrad, hur konstigt det än låter. Det är inte kul i längden att ha exakt koll på allt i sitt liv. Det enda jag vet är att jag alltid kommer vara jag, en tjej med ovanligt mycket skinn på näsan. Jag oroar mig inte för saker på samma sätt som jag gjorde när jag var yngre, nu funderar och reflekterar jag mest. Som om jag är ett vittne till mig själv och det som händer.

 

Jag har fått bevisat för mig själv hur otroligt stark jag är. Så mycket som jag gått igenom under min barndom och under min uppväxt önskar jag inte åt någon, men det har samtidigt gjort mig till den starka, självständiga tjej jag faktiskt är (som min otroooligt fina vän så lägligt påminde mig om). Så jag ångrar absolut ingenting samtidigt. Det känns konstigt att jag nu har påbörjat mitt sista år som tonåring. Man har ju varit det så otroligt länge? Jag tänker tillbaka på tiden på engelska skolan och källmur, med första pojkvännen, första fyllan, första gången hjärtat slets itu, första gången man bröt mot lagen, alla skratt och galna upptåg med vänner, all gråt... Så härligt. Men snart är det dags, att bli vuxen.

 

Bara att tänka mig att inte bo med min familj, speciellt mamma, känns jättekonstigt. Jag är ju så van att ha dem här jämt, om något händer. Klarar jag mig verkligen helt själv? Det gör jag säkert. Men det känns liksom lite svårt att andas när jag tänker på det, samtidigt som jag knappt kan vänta. Sjukaste känslorna jag varit med om! Livet går just nu i racerfart samtidigt som det står på paus. Så knäppt.