Ibland känner jag hur jag bara vill fly. Fly bort från alla krav, alla "jag måste", alla "jag borde". Jag är inte redo för att fatta alla dessa vuxna, viktiga, seriösa beslut som jag just nu tvingas fatta. En del av mig är fortfarande tjejen jag var på högstadiet... Klassens clown, som alltid skrattade åt de sämsta skämten och vars största bekymmer var att man inte fick ha mobil eller tuggummi i skolan. Och ändå står jag här nu, med beslut att fatta som garanterat kommer påverka resten av mitt liv... Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur gör man? Hur vet man att man fattar rätt beslut, på riktigt? Ska man kanske köra "trial and error" metoden? Eller förlorar man för mycket då? Går man på magkänslan? Logiken? Eller båda? Går det?

Det är mycket som snurrar i denna 18 årings hjärna. Jag skulle vilja kunna ta bort ettan i min ålder och få vara 8 år igen, bara för en dag. För att få andas. Jag vill se världen så simpel som den bara kan vara ur ett barns ögon, istället för att överanalyera och grubbla.

Desto äldre jag blir, desto mer både förstår och inser jag hur komplicerad världen är. Ju mer jag lär mig, ju mer inser jag hur lite jag kan. För det finns så mycket att lära. Det finns så mycket att se, så mycket att uppleva. Men hur tar man sig dit? Hur finner man rätt väg för just MIG. Det är den stora frågan.