Hej på er nattugglor.
Jag ligger i sängen just nu och ska strax släcka lampan. Avskyr att sova ensam. Första natten ensam efter att ha sovit med min pojkvän tycker jag på riktigt är superjobbig.. Man blir så snabbt van vid all värme, närhet och kärlek. Att om man vaknar av en mardröm mitt i natten så finns det någon där som kramar om en och man kan somna om. Det är nyttigt att sova ensam med, det vet jag mycket väl. Men varför måste det vara så jobbigt för..? Massa tankar som lätt börjar snurra och man har svårt att somna. Jag längtar till den dagen man vet att man varje kväll får somna bredvid den man älskar.

Tror det finns mååånga här i världen som just nu ligger och känner precis såhär, ensamhet. Tycker så fruktansvärt synd om de som verkligen längtar med hela sitt hjärta efter någon att ge sin kärlek, men aldrig hittar någon. Så ligger jag och många till och småklagar över att sova ensam några dagar i veckan, tänk de som sover ensam jämt... Man blir ju faktiskt van med ensamhet också, men inte längtan. Och det är väl precis det jag känner, längtan. Inte för att hitta någon att ge min kärlek till, för tro mig, det har jag redan. Den bästa som finns. Men jag förstår inte hur man kan känna sån längtan efter en människa man träffat senast samma dag? Längtan bara bultar inuti så fort man skiljs åt. Men jag vill inte klaga över det, för det borde väl vara så man vet att man hittat rätt person?

Godnatt alla fina. Stay strong